Livet som det verkligen är

God morgon bloggen! ♥

Många har säkert varit i ett förhållande då dagen har kommit när det är dax att träffa föräldrarna. Jag minns dagen jag skulle träffa mina svärföräldrar, eller svärmor rättare sagt. Visst var jag närvös, men middagen gick faktist bra, bättre än förväntat. Men gud vad mycket det var att tänka på. Tanken "tänk om hon inte gillar mig" skavde ju enormt. Men grejen var den att hon tyckte faktist om mig, till och med lille brorsan. Och jag tyckte om dem. Jag kunde verkligen prata med dem om allt, de frågade var intresserade. Jag fick åka med överallt, det kändes till och med som om de verkligen ville att jag skulle följa med. "perfekt!" tänker ni, men nej så var inte fallet. Allting ändrades sen.

Jag vet inte riktigt vad jag gjorde för fel, var det överhuvudtaget jag som gjorde någonting? Jag vet faktist inte. Men steg för steg så blev det mer och mer konstigt att kommma hem dit. Så länge jag och min babe var på rummet var det inga problem men sen. Det kändes lite stelt. Mamman började bli strängare. Vi fick inte sova hos varandra, han fick inte komma hem till mig, han var tvungen att vara hemma innan middagen varje dag, och jag fick inte följa med. Till slut hälsade inte någon i den familjen på mig. Det var jue såklart väldigt jobbigt. Jag visste inte ens vad jag gjort för fel, det vet jag fortfarande inte.

Saker har blivit bättre nu, jag får i alla fall vara där. Jag blir inte bjuden på middag direkt, och ingen hälsar på mig. Jag känner mer rent ut sagt ovälkommen där. Och så känner jag mig skylldig. Min pojkvän och hans mamma bråkar jue väldigt mycket om det här. Om att hon inte kan hålla på såhär, vilket gör honom ledsen och det påverkar jue mig också. Allt har blivit en ond cirkel och jag vet inte hur jag ska ta mig ut den, någon som har nått förslag?