Livet som det verkligen är

Tänkte bara ursäkta för röran i bloggen just nu med designen och så, jag försöker lära mig, och prövar mig fram. Om det är någon som skulle vilja hjälpa mig eller komma med något tips vorde det uppskattar enormt!

Hej bloggen!

Förlåt för att jag inte skrev igår, men min älskling var här, och det fanns helt enkelt ingen tid, det ska inte upprepas !

Idag tänkte jag prata om smink, det hände nämligen en grej idag. Ska förklara.

Det började med att jagoch min babe skulle åka till stan och jag gick in i badrummet. Och började sminka mig. Som jag gör nästan varje morgon. Då min pojkvän kommer in helt grav seriöst och frågar mig vad hag håller på med. Jag blir lite ställd och frågar lite försviktigt vad han menar och då säger han att han syftar på sminket. Han ställer då frågan "varför sminkar du dig, du är finast som du är" Och jag blev lite ställd för jag vister verkligen inte vad jag skulle svara på den frågan. Jag menar varför gör man det?

Det är igentligen en ganska konstig grej, vi kletar på en massa geg på våra ansikten för att vi ska känna oss.. Vackra? Det är jue som min pojke säger, man är finast som man är. Och det gäller alla. Visst man kanske inte är helt nöjd med sitt utseende, men vem är det i dagenssamhälle? Men blir det verkligen bättre för att vi kletar på en massa skit?

Också det här med at killar sminkar sig jue inte, varöfr ska då tjejer göra det. För att göra oss fina för dem? försöker vi göra oss till? Vissa kanske gör det. Men som jag som är i ett förhållande jag gör mig inte fin för någon annan än min pojke, och han har jue ändå sätt mig i alla lägen, så varför fortsätter jag kladda?
Varför fortsätter någon kladda? Om man nu sminkar sig för att göra sig fin, eller för att någon ska gilla en, var ligger då logiken i det? Den som verkligen gillar dig kommer jue tycka om dig lika mycket och kommer tycka du är lika vacker med eller utan smink, eller hur? Och om inte. Då är det knappast varken kärlek eller vänskap, eller vad säger ni?

Mitt svar på den frågan blev i alla fall, " jag gör det för mig själv, för att jag ska känna mig fin!" en ganska dålig orsak, jag vet. Men för mig ligger set någonting i det. Jag vill slippa oroa mig för trötta ögon, ojämnheter i hyn eller finnar. Jag vill kunna känna mig fin. Inte för någon annan utan bara för mig.

Det jag vill få fram är att ni alla är enormt fina, varenda en av er.

Kram på er!

God morgon bloggen! ♥

Många har säkert varit i ett förhållande då dagen har kommit när det är dax att träffa föräldrarna. Jag minns dagen jag skulle träffa mina svärföräldrar, eller svärmor rättare sagt. Visst var jag närvös, men middagen gick faktist bra, bättre än förväntat. Men gud vad mycket det var att tänka på. Tanken "tänk om hon inte gillar mig" skavde ju enormt. Men grejen var den att hon tyckte faktist om mig, till och med lille brorsan. Och jag tyckte om dem. Jag kunde verkligen prata med dem om allt, de frågade var intresserade. Jag fick åka med överallt, det kändes till och med som om de verkligen ville att jag skulle följa med. "perfekt!" tänker ni, men nej så var inte fallet. Allting ändrades sen.

Jag vet inte riktigt vad jag gjorde för fel, var det överhuvudtaget jag som gjorde någonting? Jag vet faktist inte. Men steg för steg så blev det mer och mer konstigt att kommma hem dit. Så länge jag och min babe var på rummet var det inga problem men sen. Det kändes lite stelt. Mamman började bli strängare. Vi fick inte sova hos varandra, han fick inte komma hem till mig, han var tvungen att vara hemma innan middagen varje dag, och jag fick inte följa med. Till slut hälsade inte någon i den familjen på mig. Det var jue såklart väldigt jobbigt. Jag visste inte ens vad jag gjort för fel, det vet jag fortfarande inte.

Saker har blivit bättre nu, jag får i alla fall vara där. Jag blir inte bjuden på middag direkt, och ingen hälsar på mig. Jag känner mer rent ut sagt ovälkommen där. Och så känner jag mig skylldig. Min pojkvän och hans mamma bråkar jue väldigt mycket om det här. Om att hon inte kan hålla på såhär, vilket gör honom ledsen och det påverkar jue mig också. Allt har blivit en ond cirkel och jag vet inte hur jag ska ta mig ut den, någon som har nått förslag?

Jag har pratat med min babe nu och allt är bra, visst det svider lite fortfarande men det är väll det som kallas kärlek? att bli ledsen för att kunna blir glad igen? För oavsätt vad så älskar jag den killen otroligt mycket. Han har all min kärlek, jag har aldrig och kommer aldrig kunna älska någon annan än honom.
Vissa tycker jag är konsigt som är med honom, avensjuka antagligen för den enda anledningen de kan säga när ajg frågar varför är " du missar så mycket" men vad exakt är det jag missa när jag väljer att vara i ett förhållande? Att gå ut och festa okontrolerat? Att få ett simpelt strul eller sex med någon jag tycker om för stunden? Eller att få mitt hjärta krossar av någon player?

Jag har haft turen att hitta äkta kärlek och jag byter inte ut det mot någonting i hela världen. Och jag hoppas att alla ni där ute får uppleva den enorma och underbara känslan någon gång !

Skulle någon vara intresserad av att höra min kärleks historia? hur allting började?
Eller är det någon som skulle vilja beratta sin? Skriv en kommentar och berätta eran kärleks historia lyckligt slut eller inte.

"ångra aldrig någonting som för stunden fick dig att le "

Hej bloggen, Hej alla människor och hej Svergie!

Idag hade jag sätt fram mot några fina timmar på tu man hand med min babe, men icke. Istället när han kommer och möter mig idag så har han sin kompis med sig, visst jag har ingenting emot dem, och inte att ha dem med heller. Men det blir jue aldrig samma sak som när man är ensama. Och nu var vi faktist hela dagen igår med hans kompisar så jag hade verkligen längtat efter att bara få vara med min pojke ett tag, men som sagt, icke.
Inte nog med det så var jag tvungen att sitta 2 timmar på stadium och kolla på när dem larvade sig *kul*

Är det fel av mig att känna såhär?
Visst jag vill att han ska ha vänner och umgås med dem, men när det är "min tid" med honom vill jag verkligen att det ska vara han och jag. Inte han jag och hans polare..

I alla fall, jag blev mer och mer irriterad i takt med att timmarna gick, han skulle nämligen på middag vid 4 så det var väldigt begränsad tid vi hade. Det slutade i alla fall med att jag blev förbannad och han också. Jag tyckte han kunde planera lite bättre så han och jag kunde få mer tid, medans han tyckte jag var fånig. Allting slutade med att han lämnade mig gråtandes i gullmarsplan..

Sen fick jag 20 telefonsamtal och 10 patetiska förlåt sms. Visst bra att han är ledsen. Men ska det verkligen vara så? visst nu var det bara en skitsak, men sen då? när det verkligen är någonting ska han verkligen få behandla mig hur han vill bara han säger förlåt sen?

Har ni varit med om något liknande med en kärlek eller vän, hur hanterade ni det?

jag tänte prata om det missyppfattade utrycket "emo"Då menar jag inte musik elr klädstilen utan de här  "depp" som många nu för tiden kallas Emo. Jag kan verkligen störa mig, jag vet jag har varit lite så också till och från så jag vet vad jag pratar om! Men  jag har börjat att öppna ögonen nu vill jag att fler ska göra det! Det är såå många gånger jag hört folk säga saker som

" jag har ingenting att leva för " Men okey!? Du berättar de för folk som är dina vänner, som du antagligen litar på! Lev för dem!

"allting är skit" okey, ja de kan kännas så ibland, men tänk efter är verkligen ALLT skit!? vänner, familj, kärlek, klasskambrater, skolan, sporten, Fridtidsintresset, släkt!? är Verkligen allt skit, nej de brukar inte vara så. Oftast är de en del grejer som förtillfället är jobbigt och sen hakar man upp sig på de. Tro mig jag har gjrot de själv. Men snälla se över problemen poch konsentrera er på de posetiva i ert liv. Gjort är gjort och det finns ingenting du akn göra mer än att säga förlåt. Och om de är så att du förlorat en vän, en kärlek elr bara känner dig sviken. hur fin var igentligen den personen då. Den som gör dig så ledsen att du inte ens vill leva längre. Va är de för en vän / pojk-flickvän igentligen, en ganska dålig sådan. Tro mig en äkta vänn elr den äkta kärleken, den skulle aldrig såra dig så hårt. Så gå vidare, låt dina riktiga vänner / pojk-flickvän tårka tårarna och få dig glad igen, jag lovar de finns alltid någon som bryr sig om dig, hur ensam du än känner dig.

"ingen förstår mig" Ja självklart kan man känna så ibland, men har du verklgien suttit dig ner och pratat ut med någon som du tycker om och litar på!? De flesta har inte de, Gör de! annars är de svårt att förstå och hjälpa för de är de säkert många som vill. Och om någonting är så krångligt att ingen förstår hur mycket du än förklarar , då kanske de är bäst att hålla de för sig själv och tänka på annat ett tag så kanske allting får en förklaring till slut.

Och en sak till. Hur hopplöst och värdelöst ditt liv ser ut så kommer de bli bättre tillslut, De dåliga leder i slutändan till någonting posetivt om inte annat så lär du dig någonting av det!  Och snälla gräv inte ner dig i skiten de gör de inte bättre. Se över skiten och se allt de vackra du har i livet. tro mig det är alltit nått.
Lev för de du har, ge inte upp för de du saknar. 

Hej bloggen! ♥

Idag har jag varit och åkt skritskor, jag kan väll inte komma och påstå och att jag är någon stjärna, men jag överlevde i alla fall dagen utan några storre katastrofer !

Annars så är det jue ( i alla fall för oss i stockoholmslän) första dagen på höstlovet idag.  Men det är några dagar  kvar och det gäller nu att utnytja dessa 6 dagar som är kvar til fullo. Har ni några förslag på hur man kan spendera dagarna på? Vad har ni för planer!? :)

Jag har tänk på en sak och det är det här med folk som säger "jag älskar dig" till allt och alla i tid och otid. En såkallad jag-älskar-dig-slampa. Hur tänker dem? Hur kul är det att säga jag älskar dig till alla sina 47 vänner, hur speciella känner dem sig? För visst amn vill visa och bekräfta för dem man känner och umgås med att man tycker om dem, men finns det inget annat sätt än att kasta ut sig "jag älskar dig" till alla? För mig är dem ordeni alla fall nått speciellt. Och när jag säger det till någon då ska det vara till någon jag verkligen menar det till, någon jag skulle offra allt för. Och visst jag tycker om mina vänner, men jag har valt att inte säga dem orden till dem, är det fel?

Jag har istället valt att visa det, genom att bry mig ställa upp och komma med riktiga bamsekramar i stället för att visa dem i min närhet att jag bryr mig!

Vad tycker ni, är "jag älskar dig" ett bra sätt att visa sina vänner att man bryr sig, eller är det något amn bara säger till "de bästa" !?

För mig så blir jag mer berörd av att mina vänner visar att det bryr sig än att det säger "jag älskar dig" just av den anledningen att de har blivit så "vanligt" man vet inte längre om det kommer från hjärtat eller om det bara är "någonting man säger"

Den här natten har jag fått 3 telefonsamtal.

I från VOL som var ledsen över att hennes ex redan hade börjat hålla på med andra ( det gjorde slut för 2 dagar sen) och jag förstår henne, inte nog med det, så var det hennes kompis han hade hållt på med. Och hennes fråga blev då "tyckte han någonsin om mig" Och ja vad ska man svara? Killar tänker jue inte alls ibland och det är bada dem själva som kan färklara deras underliga tankar och handlingar!

Det andra telefonsamtalet kom från killen! (JK) Och ska jag vara ärlig så svarade jag inte, mitt i natten orkar jag faktist inte lyssna på förklaringen till varför han gör som han gör. Han får helt enkelt vänta.

Sista telefonsamtalet kom halv 4 och från AD En kille vars iq ligger på ca 13. Hans första utalande var " sov du eller?" Nej nej verkligen inte kl är jue bara halv 5 och det är söndag, visst detär höstlov men ändå? Han hade som valigt inget vättigt att säga så samtalet av slutades ganska snabbt. 

Såna där samtal som det sista, när man ringer "bara för att" när man igentligen inte har någonting vättigt att säga, måste man ringa dom på natten? har människor ingen logik? Jag menar det här är inte första gången och jag är absolut inte ensam om det här, Men varför snälla kan någon förklara varför man väljer att ringa " bara för att prata lite" mit i natten? 

Hej bloggen, Hej männsikor, Hej Svergie!

Jag är trött på mode bloggar, ungmammabloggar, jag har inte en drös med pengar och jag har ingen bebis bredvid mig. Jag är en helt vanlig tjej , och jag ska skriva om livet som det verkligen är. Ni ska få vara med i min värld, se mina tankar och mina åsikter om mig själv och den värld jag lever i.

Jag har valt att vara anonym och det ska även personerna som nämns i den här bloggen bara. Hoppas ni förstår varför och har överseende!

Här kommer en kort presentation om dem som mest sanoligt kommer nänmas i bloggen!

LT - Min pojkvän sen 2 år tillbaka, mitt livskärlek, men den som betyder mest är den som gör en mest ledsen så självklart är det här inget undantag. Vi bråkar, vi går igenom faser, allt skit tillsammans som man måste gå igenom i tonåren!

EJ - Min bästavän, min totala motsatts. Vi har det bra , men ja det skär sig ibland, Hon bor i den perfekta lilla familjen, i det söta lilla livet, har inte en aning om hur det är att gå igenom ett helvete.

JB - En till vän. Hon har precis blivit dumpad av sin pojkvän, men han fortsätter utnytja henne, jag har försökt prata med henne, men det är som att prata med en väg, jag har börjat funderat på om det är så att hon vill ha det såhär eller om hon faktist är så dum att hon inte ser vad han gör mot henne!?

IS- Tjejen som tror hon har allt men har ingen, tjejen som vill ha allt för sig själv men det slutar alltid med att hon har inget. Tjejen som kräver så mycket att hon tillslut får alla att vända sig emot henne. Hennes speciallitet är att snackaskit, och det gör hon.. Mycket!

AB- min barndomsvän, en fin tjej. Flummig, och försöker precis som alla andra tjejer i vår ålder hitta vem dem är.

MB- En ganska ny funnen vän, som gärna lägger en mur runt sig.

VS- En snubbe som tror han är nr 1 i allas ögon, han tror att han kan behandla folk som han vill, men välkommen gubben, det blir konsikvenser av allt du gör!

VOL- Min vän, hon har också precis blivit dumpad, och är såklart ledsen över det. Killar kan jue verkligen vara idioter, han slängde verkligen iväg en toppen tjej, synd för honom!

Ja där har ni i alla fall en del, om det kommer några nya personer så presenterar jag dem längre fram!

Men nu till den viktigaste personen nämligen mig!

Jag är som sagt en tjej på 15 år, jag idrottar ca 3 gånger i veckan, har skillda föräldrar. Jag är mig själv till 110% och är inte rädd att säga till andra vad jag tycker. Jag är ärlig, och kan ta konsikvenserna av det jag gör. Jag behandlar andra som jag själv blir behandlad. Jag är en svår person, du kan hata eller älska mig det är upp till er!

Hoppas ni kommer uppskatta min blogg och det jag skriver om. Jag svara gärna på frågor och försöker hjälpa er där ute så mycket jag bara kan!